Flashback

Sitter och läser två bloggar vars ägare just fått barn och börjar tänka tillbaka på den första tiden med en bebis och den där tröttheten som konstant låg som en dimma över en. Det var helt overkligt hur trött man var och hur många månader man gick omkring med sömnbrist. Kommer ihåg att tanterna på BVC hela tiden sa att man skulle "sova när babyn sover" men problemet med spädisar är ju att dom sover i 30 minuter och sen vaknar dom igen. Man har precis somnat när det är dags att vakna och det är nästan mer plågsamt, ja att tvingas vakna 10 gånger om dagen än att inte sova alls. Att vara sådär trött att man är illamående och bli sådär ledsen som man bara blir när man inte fått sova tillräckligt är verkligen tortyr. Jag förstår inte hur man löser det när man har fler barn att ta hand om. Det är sånt man lär sig den svåra vägen antar jag. Men hur klarar folk det som får barn vid 40??