Flashbacks om kolik

Hittade Annika Lantz bok 9 1/2 månad här hemma igår och har läst ut den nu. Handlar om hennes mammaledighet med sitt andra barn som hade kolik. Vissa partier i boken känner jag igen mig i så mycket att jag lika gärna hade kunnat skriva de själv. Ett axplock: "Idag skrek T hela tiden. När han inte åt eller kräktes. Det enda som kan tysta honom är att ge honom bröstet, men han har redan ätit så mycket att han kräks efter varje amning och då börjar han skrika igen och efter en stund står jag inte ut längre utan ger honom bröstet osså kräks han igen och börjar skrika varpå jag ger honom bröstet och- ja på den vägen är det. När jag inte står ut längre går jag in i ett annat rum, typ badrummet och slår med nävarna på toalocket och skriker: Men vad fan ska jag göra då? Sen sätter jag min ner och tänker att det är konstigt att inte fler människor misshandlar sina barn ändå. Och sen tänker jag att det kanske är just såna tankar som är den ventil som gör att inte fler misshandlar sina barn trots allt. Sen går jag ut och lyfter upp T och smeker med läpparna över hans mjuka, mjuka kind och viskar tröstande i hans öra och sjunger "när lillan kom till jorden" och när jag kommer till strofen "så därför säger mamma, så är jag nästan alltid glad" börjar jag gråta." "Jag mår inte bra. Jag orkar inte mer. Jag kan inte ta hand om honom. Jag måste lämna bort honom. Han måste sova. Jag måste sova. Innan Thomas gick till jobbet ringde han vårdcentralen och fick dom att förstå allvaret i situationen, så jag kommer nyss från doktorn som konstaterade att T ser ut som ett särdeles friskt och rosigt barn och jag sa att jag skiter i om han är frisk för jag är sjuk. Sjuk av sömnbrist och barnskrik och vanmakt och välmenande tips och löften om att det går över. Efter tre månader- det går över. Efter fyra månader-det går över. Nu är han snart fyra och en halv månad och DET GÅR INTE ÖVER" "I natt är första natten som jag faktiskt inte sov någonting. Det är ju sånt man lite slarvigt säger när man sovit dåligt men i natt sov jag verkligen inte en blund. Ändå är tröttheten inte det värsta, det är uppgivheten. Att jag inte längre vet vad jag ska ta mig till. Det finns ingen att vända sig till längre. Alla säger att han är frisk. "Du är frisk" viskar jag i svarta natten mot en liten kropp förvriden i kramper" Hua, jag får så jäkla ont i magen när jag läser det här för det var exakt så det var. Den totala maktlösheten, folk som inte "trodde" på kolik och läkare som inte lyssnade utan bara bad oss avvakta. När vi pratar om att skaffa ett barn till kommer alla dom här känslorna tillbaka och vi undrar lite tyst för oss själva om vi skulle palla gå igenom det igen. Jag vet inte. Det är oklart. Håller helt med Sanna här att det forskas allt för lite om kolik och att det inte är "normalt".