Komplexa saker

Sitter och tänker på Noer. Som vanligt när han har sovit ett par timmar så saknar jag honom. Sen nån vecka tillbaka har han börjat få små (känns iof inte så små när de väl sker) utbrott här och var. Helst bland massa folk som i mataffären eller när vi träffar nån kompis och det bidrar till en hel del stress från min sida. Jag tror att jag reagerar så starkt på det (vilket så klart gör hans tantrum ännu värre) för att jag själv avskyr när andras barn skriker rätt ut. Man vet att alla tänker"herregud, vilken vidrig unge, kan dom inte bara få tyst på den". Sen är det säkert koliken som spökar i mitt huvud, jag blir rädd för att när han väl börjar skrika kommer han aldrig sluta. Pratade med vår BVC kontakt för att boka tid inför 18 månaders kontrollen och nämde lite lätt att vi tampas med rejäla utbrott sedan en tid tillbaka och hennes teori är att han bara är "tidig" för de utbrott jag pratat om brukar tydligen komma först vid två år. Lyllo oss. Hon sa att han försöker hitta sin egna plats och vilja utan oss föräldrar och med lite tur går det mer eller mindre över efter tre år. Nej så sa hon inte direkt men i stora drag. Puh... Det verkar så totalt olika för alla barn. Noer har reagerat på varenda utvecklingsperiod, det har vart ett h-e med varje tand och jag börjar inse att fortsätter det så här kommer hans pubertet va hyffsat jobbig. Sen va det någon som frågade mig om jag inte föredrar att han är viljestark och envis än om han vore för foglig och såklart är det så. Sen är Noer världens härligaste unge annars och det är inte meningen att klaga men shit va svårt det är med småbarn ibland. Vissa dagar längtar jag verkligen bara tills det är dags att lägga honom men sen, exakt som nu sitter jag här och vill bara ta upp han igen. Tvåårstrots och allt.