Ett minne

Kollar på Broder Daniel Forever på SVT om den nu legendariska avskedsspelningen på Way Out West. Det framkallar massa minnen för mig. Inte från själva spelningen för den såg jag inte även om jag hörde den. Min syster hade Noer på det Bed & Breakfast vi bodde på som låg några hundra meter från festivalområdet. Det var meningen att jag, John och hans bror skulle vara på festivalen hela kvällen men jag klarade aldrig hålla mig borta mer än någon timme åt gången och när BD började så längtade jag så mycket efter Noer att jag gick tillbaka hem. Dom sov ju såklart men jag kommer ihåg hur jag låg där i mörkret och beundrade Noer medans jag hörde konserten och publikens vrål på avstånd. Väldigt mysigt.