Calle som är pappa till Noers bästis ringde mig idag när jag precis var på väg till dagis och undrade om han fick ta med Noer till ett lekland efter dagis.
Perfekt kände jag då när jag var ganska osugen på att gå fram och tillbaka till dagis i regn.
Hade massa tvätt som skulle fixas också.
Nån timme senare kom jag ändå på mig att stå och titta efter dom i köksfönstret.
Den där rastlösa känslan när man längtar efter sin unge asså.
Usch.
Men han kom hem nu och jag fick gosa och pussa på han, i tio minuter innan det var dags att sova.
Tiden bara rinner iväg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar