Vänjer mig aldrig.

Igår var jag helt deppig på kvällen. Låg i Johns knä och uppmande han att klappa på mig. Så fort han slutade typ morrade jag lite så han fortsatte. Han snackade fotboll och bilar (sällan) och jag mumlade "inget är roligt" "jag är så olycklig" och "en dålig mamma". Han försökte trösta men inte ens 24 fick mig på bättre humör. Låg och funderade på varför jag var så livstrött och kunde inte komma på någon anledning alls förutom att det händer ganska ofta. Minst en gång i månaden. Först då efter en hel dag slår det mig vad som är på gång och jag inser att imorgon kommer jag vara väldigt sugen på choklad. Skönt att jag efter 15 år fortfarande är helt oförberedd och blir uppriktigt förvånad varje gång.