Ytterlighet

Kan inte sova. Igen. Sitter och tänker på livet och kärlek och måsten.
Jag läste en kommentar på facebook för några månader sen som fastnat hos mig.

Nån skrev nått i stil med "-Nu har jag gjort dagens goda gärning" och beskrev sen hur dom typ hjälpt nån mamma upp med vagnen på bussen eller gett sitt säte till en äldre person eller någon liknande.

Jag har aldrig förstått just den grejen. Att framhäva sig så för att göra något som borde vara självklart.
Är man inte en ganska dålig person om man tycker att man uppoffrar sig i såna situationer?
Läste en blogg för något år sen där en tjej beskrev hur hon skänkte pengar till en i personalen på hotellet hon bodde på. Han behövde dom till sin familj och hon skrev om hur glad och tacksam han blev och det störde mig som fan. Inte att hon hjälpte nån men att hon va så himla nöjd med hur tacksam han blev.

Jag vet inte hur jag ska förklara det med ord för jag är ingen skribent (no kidding) men jag blir lite äcklad av hela grejen.
Kommer och tänka på en grej för några veckor sen. Jag och Noer va inne i stan, jag hade tänkt att vi skulle luncha typ en timme senare men han blev hungrig och vi skulle på en sångstund som höll på i en timme så jag tog med han till McDonalds (jag vet) och han fick en cheeseburgre och morötter.
Medans jag satt där och kolla när han åt ser jag i ögonvrån en åldre man, säkert närmare 65 som går runt och spanar efter rester. Han står ovanför oss, tålmodigt och tittar efter vilka som har betällt för mycket.
Efter ett tag kom han ner och kollade ganska diskret i soptunnan. Han hittade inget.
Jag kollade i min plånbok och hade väl typ 25 spänn som jag gav honom.
Den blicken jag fick då typ dödade mig. Jag vet inte hur jag ska beskriva det mer än att han va  just sjukt tacksam. Jag däremot har aldrig känt mig vidrigare.
Sen petade min unge i maten, vilket fick mig att skämmas ännu mer.
Noer åt upp sina morötter, rörde inte ens cheeseburgaren och när vi skulle gå såg jag att mannen stod kvar och fortfarande letade efter rester. Jag mötte hans blick, pekade på burgaren om han ville ha den, han nickade ja och jag gick fram och gav den till honom.
På vägen ut kom jag på mig själv med att undvika hans blick. Tänkte mycket på det sen, varför jag gjorde det. Undvek hans blick.
Det enda jag kommit fram till är att jag skäms.
Skäms så jävla mycket över alla andra människor på stället som låtsades att dom inte såg han.
Skäms över mig själv som helt oförtjänt satt i en position med makt över honom.
Jag hatar det verkligen.
Hatar att vi inte kollektivt tar hand om alla människor i det här landet.
Hatar att folk i Sverige måste leta i soptunnor efter mat.
Man är bara så stark som sin svagaste länk.
Är det inte så längre?
Det är iallafall vad vi försöker lära våra barn.