När min bror och Hanna beskrev hur mycket dom tyckte om filmen och Hanna la till att hon ville gå ut från bion för att gå in och gråta en stund på toaletten så fattade jag ungefär hur jag skulle reagera. När filmen väl va slut och mina kinder helt blöta så satt jag, Åsa och alla andra i biografen bara kvar i stolarna. Ville inte att det skulle ta slut.
En timme senare märkte jag att jag va helt skakis i mataffären.
Jag tänker ganska mycket på alla dom som inte tycker om eller som inte tagit sig tid att lyssna in sig på Håkan Hellström, på allt dom går miste om.
Det är som att ha en extra kärlek i sitt liv med honom. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt.
Men det är nog en förutsättning att man har sett honom live för att kunna förstå.
Det är ingen idoldyrkan ala Beatles eller One Direction det handlar om.
Tror man det har man inte fattat någonting.
Och om jag fick en spänn för alla som försökt förklara för mig hur falskt han sjunger eller hur han snor sina texter (suck asså) så hade biobiljetten betalat sig själv.
Musiksmak är såklart subjektiv men gillar ni inte Håkan Hellström så har ni fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar